En ny tid

Ellinor är ganksa smart. Hon kom på att jag skulle få en kolcka i födelsedagspresent, men alla klockor i Öserriket var jättedyra. Men nu i onsdags var jag, Ellinor, Adrian och Fredrik C i Göteborg och kikade lite. Där tittade jag och Ellinor bl.a. på klockor och hittade ett par fina, och jag valade ut den som jag tyckte bäst om. Den funkar fint och jag medelar ofta vad klockan är. Nu är den t.ex. 13.54. Så förhoppningsvis kommer jag att komma i tid. Det är bra nu också för den största anledningen till att man går runt med mobil på sig är inte för att någon eventuellt vill nått utan det är ju för att kolla klockan. Så nu behöver man inte vara lika mobilberoende. Det är viktigt i dagens samhälle.

Imorgon är det SM i volleyboll. Då kommer "Utan Jesus, fisk och nät - får vi inget käk" att spela den bästa volleybollen de någonsinn spelat. Men innan dess ska jag också spela gitarr med volleybollbandet. Det går nog fint. Vi ska repa idag vid 16.30.

Topps = farligt

Jag har under de senaste veckorna känt behovet av att renas mina öron på vax. Till detta burkar i alla fall jag vanligtvis använda Topps. När jag kom hem nu fick jag veta att det fanns sådana här och iiver började jag toppsa ur öronen. Det högra gick fint. Sen var det dags för det vänstra. Stoppar in Toppsen som i sin tur trycker på vaxet och bildar en vaxpropp. Jag hör itne så mycket på mitt vänsteröra nu. Om jag skulle uppskatta hur mycket jag hör på det så är det inte mycket mer än 30%. Jag hör skitdåligt.
Och nu när man hör dåligt på det hörat så körs ju allt ljud in i det andra örat och bildar ett kaos av olika brusljud från apparater, folk som gör saker, musik och folk som försöker prata med en. Att föra en dialog, särskilt vi matbordet är komplicerat, för det enda man hör är mat som mals ner av ens tänder. Eller när man duschar. Det enda man hör är vatten som slår mot sitt huvud. Men jobbigas av allt var i kyrkan igår. Det gick ju inte att sjunga en enda psalm, för man hörde inte sig själv. I det fungerande örat strömmade övriga församlingsmedlemars sång in och det andra stängde ute så för mig blev det inget över.

Jag har planer på att uppsöka vårdcentralen.

Det är mer en ett fel

Nu är man då hemma på påsklov och man får lov att klaga lite.

Jag tar det i punkt form.

- Påsklovet ligger efter påskhelgen istället för innan, men det får man finna sig i
- En själv är lite latjo i magen
- TV:n här hemma har gott sönder
- Datorn hade tills ganska nyss inget ljud efter en omformatering, och en massa låtar är borta
- DET SNÖAR, det ska vara vår nu
- Värmefläkten som värmer upp mitt rum ger enast ifrån sig kalluft

Men saker och ting kunde ha varit värre. Då vi ännu lever i en värld grundad på inflationsekonomi och orättvisor ligger mina små klagor inte så högt.

Nått som däremot är himla bra är att min Ellinor har kommit till Sverige igen. Hon var med mig på Sjövik i förra veckan och nu är hon hemma i Halna, (jag i Lidköping). Fast på måndag kommer hon hit efter en sväng till Göteborg.

Endast den morgon gryr som man är vaken att se

Vissa mornar får man offra lite slöhet åt konsten, och se till att man har vänner som gillar att paddla. Det är Adrian och Andreas som mer än gärna gav sig ut.

Idag har Ellinor kommit till Sverige men det dröjer ända till söndag innan jag kommer träffa henne.

Ett glatt gäng från Friluftliv-Hantverk-Ledarskap kom också tillbaka till verkligheten efter något som tycks ha varit en våt färd på fjället. Färdbastningen är genomförd.

Jag har under de dagar som jag varit hemma (utan övriga FHLare) jobbat med skaftet på en kniv som jag skafftat. Nu är den klar och jag är riktigt nöjd. Det var inte så lurigt som jag trodde. Fixa till de olika bitarna så att de är lagom stora och platta. Göra i ordning näver att lägga imellan bitarna och sen limma. När det torkat var det bara att ta fram sågen och raspen och köra tills den blev klar. Slipa och olja. Jag är nöjd. Nu är det bara en slida som saknas och sen är det bara att sätta kniven i bruk. Bitarna på kniven är i Körsbär, Ask och Renhorn.

Atlasens öde

Sanna Somby är den som tror mest på ödet av alla människor jag känner. Och hon, Josefin och Frida har med hjälp av en Atlas utarbetat ett system för hur man slumpvis kan få reda på vart i världen man ska åka. Systemet går ut på att man förtst säger en siffra mellan 98 - 205 (det är sidoran med kartor på) Där efter får man välja en bokstav mellan de som står längst ner på sidan och en siffra av de som står i kanten på sidan. Dessa bokstäver och siffror delar in kartan i ett rutnät av latituder och långgituder. Allt detta görs utan att den personen som ska få ett resmål ser kartbokens sidor.

En dag när Sanna, Josefin och Frida gjorde detta så råkade Sanna (som höll i kartboken) blanda ihop Josefins och Fridas siffror och var hamnade dom? I Avesta. Där vi husar. Det var ju ödet.

Jag bestämnde mig för att också prova atlasens öde och se var jag hamnade någonstans. Jag valde siffran 119, bokstaven F och siffran 2. Var hamnade jag? I Innsbruck, där Ellinor bor. Atlasen är magisk. Och jag lovar. Jag så ingenting av sidorna i boken och hade aldrig hållt i den.

Sanna vårdar nu atlasen ömt och ser till att den inte får arbeta för mycket. "Magin kan gå ur den."

En del folk alltså

På Grövlesjöns fjällstation brukar allt folk vara vänliga och snälla, oavsett ålder, komuntillhöriget, skiderfarenhet osv. Men nu när vi stod där hela klassen innan vi gav oss av upp på fjället i fredags, med våra träskidor och vår packning för att göra oss klara, så var det en dam som iaktog oss ett slag och sa sedan till Adrain:
"Har ni trä skidor av princip skäl eller är det för att ni inte har nått annan?"
Och jag och Adrian stod mitt emot varanda och blev lika förvånade båda två. Vad är det för fråga liksom. "För att vi inte har nått annat" upprepade man i sitt huvud. Men Adrian löste det snyggt och sa:
"Ne, det är för att vi har gjort dom själva."
Damen sa då att det hade hon inte ens tänkt på som allternativ och frotsatte med en självövertygande röst:
"Själv övergav jag mina trä skidor på 80-talet. De här andra är ju mycket bättre."
Var på jag då svarade:
"Men det beror ju på vad man är ute efter. Ska man åka spårat så är ju våra inte alls bra men de är ju lössnöskidor och till det funkar de bra."
Damen sa då med samma ton:
"Jag har minsann både åkt spårat och bivikerat så jag vet nog." Sen gick hon.
Kvar står man då frågandes med sina egentillverkade skidor på sig och undrar "Vad ville hon?"
Ville hon säga att "vanliga" skidor är bättre så finns det ju smidigare sätt att gå tillväga på och om hon bara var ute efter att trycka ner oss i kängskaften så var la det väldigt meningslös då det hela inte ledde till någonting förutom att man blev sur på henne. Ne sådanna människor kan vi klara oss utan.

Hemma och är sjuk

Jag skulle igentligen vara på färd nu men pga av sjkudom i form av stark förkylning avbröt jag den igår. Vi åkte i fredags och på torsdagen mådde jag riktigt dåligt, men bestämnde mig för att följa med på freda'n då jag mådde lite bättre och ville vara med och bygga snöbivack (snögrotta). Och det gick fint. På lördagen uppsökte vi ett ravinområde vid Grövelsjön (där vår färd går av stapeln) och grävde hela dagen. Jag grävde också och den ansträngningen kändes av på söndagen då jag kanppt kunde förmå mig till nånting. Hade ont i huvudet, hosta och snuva, och var allmänt slö i kroppen. Joel var likadan. Så vi sa det att är det inte så pass bra att vi inte får ont i huvudet av att skida på toa imorgon så åker vi hem. Jag fick ont i huvudet av att skida hundrameter bort för att uträtta behov även igår, så vi tog vårt pick och pack och åkte ner till Grövelsjöns fjällstation. Det var den jobbigase utförsrakan jag har åkt i hela mitt liv. Var nästan helt slut när vi kom fram så de tre timmarna på stationen innan bussen kom var sköna. Sen var fem timmar kollektivtrafik genom Dalarna inte riktigt lika skön men det fick man ta.

Så jag sitter på skolan nu. Och som jag säger till allt folk som undrar varför jag är här "Så är det bättre att vara här och försöka bli frisk, än att vara sjuk på fjället."

Dagen

Idag var det friluftsdag för hela skolan. Hmm tänkte vi friluftare vi har annat att göra.
Men vi fruluftsdagade lite i alla fall. Efter att ha tjärat skidor och ätit lunch gav jag, Andreas och Frida oss ut på en paddeltur. Sjukt gött. När vi paddlat ett tag och kört upp kanoterna på iskanten kom Adrian springande och skrek: "Ni ger er väl inte än va!!!"
"Nä" svarde vi och Adrian hämntade sig en kanot och kom ut till oss över isen till iskanten.
Där ifrån så padlade vi bort till "Bållsjön" (en liten sjö mellan Folkärna och Sjövik). För att ta oss dit var vi tvugan att ta oss över lite is igen. med det är bara roligt. Så vi går från öppet vatten till is, där vi för kanoterna framför oss och sätter i dom igen i öppet vatten ca 100 meter bort. Paddlar en bit och vänter. Kör upp med kanoterna på isen och ska sätta i. Då var jag nära på att välta men räddade det hela med en vild chansning då jag slängde ur ena benet upp på isen igen. För Adrian gick det dock inte lika bra och han begick sin första ofrivilliga kapsejsning. Han kravlade sig upp på isen under tiden som jag satte i mig själv och min kanot i vattet för att plocka upp Adrians. Adrian ville paddla mer och sa hatt han inte frös så jag tog det ganska lugnt. Väntade på Andreas så tog ur Adrians utrustning ur den vältna kanoten och genomförde där efter en solokambraträddning. Det gick fint. Jag försökte i skedet då man har den vältna och då upplockade kanoten tvärs över sin egna att paddla det hela till isen och Adrian. det gick dock inte så bra. Jag började välta över kanoten för att sedan lägga ner den i vattnet igen, men fann det roligt att använda den som segel. Seglade en bit men när jag var påväg förbi Tempelholmen beslöt jag att lägga ner den. Adrian hade vi det här laget gjort sällskap med Frida i hennes kanot och var på väg ut för att hoppa i sin egna. Det gick fint och vi paddlade in till kanothuset och lämnade in kanoterna.
En härlig tur med strålande sol och lite dramatik.

Med tåg genom Europa

Jag är nyligen hemkommen från en underbar tid med Ellinor i Österrike. Det var väldigt skönt at vara där och träffa henne och se hur hon har det.
Men jag åkte ju tåg både dit och tillbaka och hade bra förbindelser båda vägarna. Men något eller någon ville mig något ont. Jag lämnade Lidlöping lördagen den 22:e. Tanken var att jag skulle åka med kinnekulletåg till Göteborg kl 9.15. Det stormade dock på fredagen och tåget ställdes in. Så vid 00:00 bokade jag och mor om den biljetten så att jag åkte från Skövde vid 8:32 istället. Sen löpte förbindelsen på bra hela vägen. Från Göteborg till Köpenhamn från Köpenhamn till München från München till Innsbruck och där var Ellnor.
När jag skulle hem var det ännu värre. Jag skulle lämna Innsbruck vid 16:30 så jga och Ellinor såg till att vi var där vid 16 - tiden. Kollar på tavlan, som visar spår och avgångar, och går ut till tåget på perong 6. Det visade sig dock att detta var ett annat tåg men som skulle gå till München men som blivit försenat pga att det storma. Och ja det blåste endel. I vart fall tidigare på dagen. 10 minuter innan mitt tåg skulle avgå så säger de i högtalarna att det inte alls kommer att lämna någon perong, det hade inte ens entrat någon. Jävla skit tänker man, nu missar jag hela min förbindelse. Men med Ellinors och min gode mors hjälp så fann vi en ny förbindelse både genom kontinenten och i Sverige. Klockan var vi det här laget 17:40 och då ropar de ut i högtalarna att tåget som stod på perong 6 skulle avgå inom ett par minuter och åka utan att stanna till München. Gött. Springer dit och går på. Jag hade en plats biljett i vagn 254 och plats nr 11, men när jag såg hur smockfullt tåget var så räknade jag knappas med att få sitta där. Men efter att ha tagit mig igenom två vagnar fulla med folk, vinkat av Ellinor genom ett fönster och kommit fram till där min plats skulle vara fann jag att de vänliga själar som satt där hade hållt den åt mig. Då kom hoppet på att vinden hade vänt, än fanns det en liten chans att hinna med tåget till Köpenhamn. Det hoppet dog dock snart ut när konduktören sa att vi kommer att anlända vid 21. "Aa då får man ta förbindelsen över Hamburg till Köpenhamn då" tänkte jag.
Vid 21:20 kom vi till München och tåget till Hamburg skulle gå strax innan 23, så jag gick och ställde mig i kön till en biljettlucka, kommer fram och får reda på att tåget är fullbokat. "Fan det är inte sant", tänker man och ringer och skäller ut det tyska tågsystemet för Ellinor. Hon uppmanade mig dock att gå till en annan biljettlucka och höra om det int evar något som gick att fixa. Så jag ställde mig i kön igen. Kom fram och fick veta att jag kunde ta mig till Hamburg och vara framme samma tid som det fullbokade tåget, fast med en liten sväng till Nümberg först. Det körde jag på och lämnade München hofbanhofen (eller hur det nu stavas) vid 22:54. Bytte i Nümberg 01:31 och anlände i Hamburg 07:50. Gött Gött. Klev på tåget till Köpenhamn, var framme vid 14 - tiden och drog över till malmö. Där var jag sedan i min ensamhet i 8 timmar en söndag kväll. Jag läste och stickade. 23:02 lämnade jag Malmö med nattåget till Stockholm. Kom fram vid 5:55 klev ur min hytt och träffade på Ola som går timmer här på skolan. Han hade åkt med från Lund och det hade varit en kupé i mellan oss. Där ser man. Vi tog sedan tåget till Krylbo vid 6:14 och var framme 8:02. En nett liten tripp på ca 38 timmar. Men det var det värt för att träffa flickan. Lätt.
Och det som är bra är att Ellinor kommer snart och hon ska ockås åka tåg. Men vi hoppas på att tågförbindelserna funkar bättre då.