Långfärden

Två fina bilder från färden. Till vänster Adrian och Bosse, och till höger ett snö-moln.

Som sa i tidigare inlägget var långfärden jättetrevlig, och rolig. Vi färdades på Björnån och en bit på Vanån. När vi skulle ta oss däremellan gjore vi ett lyft på ca 2,5 km. Jag och Bosse paddlade guiden (en kanotmodell) som väger 40 kg den dagen så det var ganska tungt när man skulle bära den. Vi hade delat upp lyftet så att jag gick med min packning och lite till 800 meter och Bosse gick med kanoten 400 meter. Sen gick han tillbaka och hämtade övrig packning och jag gick och tog kanoten resterande 4oo m. Vi gjorde tre stycken sånna intervaller, och de sista 400 med kanoten var inte så nice. Jag gjorde ett litet överslag nån dag senare och kom fram till att jag och Bosse med oss själva paddlade omkring på ca. 260 kg. Det är en del.

Det har varit en lärorik färd i många avseenden. Man har blitiv mycket bättre på att paddla. Kanske inte så konstigt när man har paddlat i 16 dagar. Men det har ju varit annat än att paddla vi gjort. Vi har nog linat ner kanoterna för nån fors varje dag också, och på slutet gick det bara på ett kick. Det som tidigare var ett projekt var över på några minuter. De lyft vi gjorde gick också jättesmidigt. Sen så har jag utvecklas i forkning också. Även om det gav vissa komplikationer. Jag anser ju att för att bli bra på nånting så måste man utsätta sig för det. Så jag forkade där det var möjligt. Och i de flesta fallen gick det väldigt bra. Till och med så bra att jag började på att överskatta mig själv lite. Detta ledde till två krashade kanoter på två dagar. Det känns inte så bra. Den första kanoten, gick sönder i en ganska lång fors. (Samma som kameran, som nu funkar utöver att zoomen är frånvarande). Det var tänkt att jag skulle forka halva den forsen och sen plocka upp Bosse och så skulle vi paddla ner, men när jag kom dit så sa han att jag tyckte att jag kunde forsätta, och det hade ju gått ganska bra och jag ville ju bli bättre - övning ger färdighet- så jag forsatte. Dock var jag inte helt inställd på det hela och nått gick snett. Kanoten hamnade på sniskan, välte och tog in vatten. Det det vart ett jädra tryck på den för när vi fick upp den var hela sidan från aktersits till mittvärträ intryckt över mitten. Det var ingen vacker syn. Men Bosse sparkade tillbaka det hela och utöver lite sprickor i bordläggning och lite spant så var det inget. Inte ett hål i duken. Så den paddlades vidare med varsamhet.

Sen den andra gick sönder när jag skulle öva på att staka upp för en fors. Bosse hade gått upp precis innan och vält, så jag var noga att höra mig för om han trodde att det skulle gå, jag ville ju inte ta nån onödig risk, och han trodd att det var möjligt. Så kom jag till det stället där han vält. Jag ville att det skulle gå bra. Gjorde några tappra försök som jag avbröt, men sen fick strömmen dag lite för mycket i fören. Jag försökte reda upp det hela, men istället fick man se hur kanoten sakta men säkert drevs ut i forsen på bredsidan, för att tömma ut mig och pressas mot en sten, så att några bord pressades upp och la sig över ett par spant som också mådde illa. Denna kanoten gick det mindre bra för, men vi forsatte färden med den med efter lite reperationer. Men sen så fick den sig en rejäl kyss till när Jessica och Gunnar satte kanoten i en fors när de linade den.

Dessa två insidenter har fått viss inverkar på mitt kommande studieår på Sjövik. Jag ska lag de båda kanoterna. Och det är ju inte mer än rätt. Så jag har tagit av dukarna nu så att kanoterna kan torka fint över sommaren. Men att laga kanoter är ju också en kunskap som är bra att ha.

Under färden har vi ätit riktigt go mat förresten. Fältugnen är bra skit. Rätter som klyftpotatis, ungsbakade rotsaker och paj har inmundigats. Riktigt gått. Fältugn förgyller friluftslivet.